Jag har inte dött bara för att jag inte skrivit några rader på ett tag. Just för tillfället önskar jag ändå någonstans inombords att så var fallet. Jag är inte sur eller bitter på något vis, jag är heller inte cynisk eller helt ovetandes. Jag är inte egoistisk, men heller inte empatisk för någon just för stunden. Jag har för några sekunder bara hamnat i en sinnesstämning som jag inte ens kan beskriva. Inte ens med ord, vilket jag brukar kunna hantera på ett bättre sätt än vad jag hantera min verbala förmåga. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet igen och ligga kvar där tills omgivningen anpassat sig. Den största lärdomen till att kunna hantera omgivningen är att i ett första steg lära sig att hantera sig själv. Först när du lärt dig det kan du förstå att omgivningen inte behöver hanteras. Så hur ska jag hitta kunskap och ambition till att hitta mig själv? När allt kommer omkring står du alltid på dina egna fötter, du har bara dig själv att lita på och du måste gå din egen väg.. Lämna aldrig ut för mycket av dig själv, du förlorar alltid på det i ett senare skede i alla fall, det ger dig ingenting varken nu eller någon gång framöver!